Doglogg

Winston och jag gick en runda på kyrkogården idag. Jag låste hans koppel så att vi kunde gå på i rask takt vilket var skönt. Han gick så fint så, och av och till skuttade han mot mig för att få en godis. Vi gjorde också lite sök på vägen till kyrkogården. Det tog ett tag för honom att hitta levergodisen den här gången, den hade sjunkt djupt ner i snön. Vi stod där i ett par minuter tror jag. Men till slut grävde han fram den minsann.

Det var en njutbar promenad idag, lugn och fin. När Winston stod och luktade på någon gul fläck så stod jag bara och studerade träden. Jag älskar att göra det. Det är så fascinerande att tänka på vad det faktiskt är, att det bara växer där. Och ju mer jag tittar desto häftigare blir dem. Antingen kan man titta på dem detaljerat och titta på deras nyans eller nyanser tillsammans, deras struktur och former på grenar och kvistar eller barr, deras kontur. Ibland tycker jag träd kan liknas vid fyrverkeri. Alla träd har sina egna unika formationer.  Eller så kan man titta på dem tillsammans med hela omgivningen, med ljuset som ligger på dem, himmlen och molnen bakom och träden runt om kring, och allt tillsammans skapar det en unik vy som kan vara så vacker att man bara vill fånga det i en tavla.  Tänk att vi omges av sådana tavlor hela tiden då vi är ute och går, vi lever i en tavla.

35 minuter efter att vi lämnat huset såg jag åter på klockan. Jag låste kopplet så att vi kunde gå raka vägen hem. Winston bajsade en stor hög idag förresten, mer än vanligt. Ja, det var i stort sett dagens promenad...