Doglogg

Åh, är helt slut för tillfället. Ville skriva om min otroliga resa från möllan till kirseberg och tillbaka på cykel i snövädret men nu har jag bara ingen ork. Ska plugga en del till ikväll innan jag tar ut Abbey på en runda i snön, därefter Angus. Men Angus får nöja sig med en mindre runda idag, de blir ingen cykling för hans del för det har jag fått nog av för idag. Det var nästan för spännande! När jag kom hem ifrån Zita var mina svarta mjukisbyxor täckta av ett tunt lager snö, jätte tjusigt. I mitt hår hade flera snöbollar krypit in och satt sig. Min halsduk var djupfryst efter min andedräckt, trevligt. Ett lager med is hade satt sig på mina vantar. Och en av mina drömmar hade gått i uppfyllelse - jag hade fått iskulor i ögonfransarna. Efter att ha sett bilder av djupfrysta män i antarktis med iskulor i ögonfransarna så har jag drömt om att också en dag få det. Kanske det inte precis var efter en cykelresa genom malmö jag hade tänken på då, mer en slädtur efter ett hundspann i antaktis eller något åt det hållet.

Idag skulle man verkligen haft hundspann. Cykel är väl inte precis världens bästa snöfordon? Särskilt inte i sådan "glidsnö" som det var/är idag. Hjulen skär igenom den av bilar tillplattade snön och glider fram och tillbaka så att man håller på att stå på öronen. Men det gick! Hela vägen! Dock en aning sent varj ag framme, den (klockan alltså) var nästan tjugo över två. hade inte räknat med den övertid som snön skulle orsaka. Men Zita kom ut. Farandes ut i snövirvlet kom hon. Det är hennes favoritväder ju! Mitt med. Det är verkligen i detta vädret jag trivs bäst. Så länge jag är varm och torr. (Fast när man sitter i den värmande kvällssolen på sommaren, nybadad i ett ljummet hav och med en hund vid fötterna njuter man ju rätt bra också).

Vi gick til lstora parken idag. Jag ville att Zita skulle få vara ute och njuta av snöädret så mycket som möjligt så vi skippade gos och kel sen. Det blev en hel halvtimme ute i det vita istället. Vi vandrade över snömassorna och turades om att gå först respektive sist. När Zita gick bakom min fick hon skydd ifrån snö och blåst. När jag gick bakom Zita behövde jag inte vara orolig över att trilla ner i ett av de enorma kaninhålen jag sett när marken var bar. Jag ville så gärna fotografera allting för allting var så vackert. Och Zita var så underbart go där hon for omkring i den för henne djupa snön. Fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit. Jag hade bara min mobil med mig och fotona jag tog med den blev inte det minsta bra.

Ja.. Det var väl i stort sett dagens utflykt det. Jag ska lägga ut lite foton så fort jag hittar sladden till mobilen.

Idag när Abbey och jag var ute med Åsa, Villy och Maja på "gräsmattan" och lekte så fick jag en hund farande rakt på knäet. Jag tror det var klumpen Abbey (stod vänd åt andra hållet). Först hade jag ingen aning om att det tog skada, det märkte jag när jag tog ett steg fram och tårarna började svida i ögonen. Sen kunde jag inte stödja på benet på ett tag, men det blev bättre efter ett tag och jag kunde halta omkring. Men jag kunde fortfarande inte sträcka benet helt och absolut inte vinkla det minsta åt sidan.

Så idag blev det en lugn runda med lilla Zita. Vi lufsade omkring i "den lilla parken innan stora parken - parken". Zita fick nosa på allting i sin egen takt. Så det blev ingen rask promenad idag. Men så länge jag inte hade benet helt rakt så gick det bara bra att gå. Men idag lyckades jag hålla en halvtimme exakt på Zitabesöket. Det är nog första gången. När jag blir professionell så får jag lära mig att hålla tiderna varje gång, för då ska jag hinna med många hundar om dagarna.

Jag tyckte Zita var så fin i pälsen idag. Hon kändes till och med nybadad. Var det som jag inbillade mig? Hon kändes så extra, får jag väl säga len och mjuk, för len och mjuk är hon ju alltid. Jag stannade inte i lägenheten så länge. Ifall i att det skulle ligga någon influensabakterie kvar och lura. Får verkligen inte bli sjuk nu. Men kanske jag överdriver när jag tänker så.. Men för säkerhets skull alla fall.

Kan fortfarande i skrivande stund inte riktigt sträcka benet eller vinkla det så jag får se om det blir en rask runda imorgon eller inte. Men bättre lufs än inget, tänker jag, och där har jag nog rätt! =) Så för mitt knä passar det ju visst bra att Winston är på semester denna veckan.

Det snöar fortfarande när jag kliver in på tomten. Jag hade bortvind (varför skriver jag bortvind? Motvind menar jag ju.) hela vägen genom snön. Hur man än vänder och vrider på sig själv så lyckas alltid blåsten träffa en rakt i huvudet. Jag blir lite fundersam när jag ser att bilen står på uppfarten. Har jag missat något? Ett mail där det står att jag inte behövde komma idag? Inga fotspår i snön, och nycklen ligger inte på gömstället. Hmm... Jag ringer på, efter att ha samlat lite mod (för den som inte vet kämpar jag med socialfobi). Nej jag hade inte missat något. Men husse var hemma med lillhusse idag som inte var riktigt i form.

Winston var nybadad och fin idag och den sträva pälsen var så där nybadat len och skön och ta i. Jag och Winston traskade iväg efter en liten stund. Jag kom dock på att jag glömt min mobil hemma och alltså inte hade någon klocka på mig. Jag tänkte att jag går samma runda som jag gick första dagen, som jag vet tog typ en halvtimme. Men när jag väl är på kyrkogården kan jag inte låta bli att gå lite till, och så hockus pockus så blev rundan tio minuter längre. Men det gör inte mig något. Jag kom på att jag hade kameran i fickan och knäppte några bilder på killen. Med lite godis fick jag till och med med ett par ögon på bilden. Tänka sig!

Vi sprang lite också (med betoning på lite) och jag gillade Winstons tempo, det var härligt att springa brevid honom. Angus slänger sig iväg så fort jag tar ett enda steg i trav. Sen drar han som en ko tills: 1. jag saktar av, eller: 2. vi sprungit ca 7 km (vilket aldrig händer med min kondis) då han börjar springa lite mer lagom snabbt. Men tack vare cykelrundor med Angus vet jag att han kan springa i lugn trav också vilket han gör för att spara enegri då han vet att det kan komma att bli långt att springa.

Ja... det var det. Efter en liten pratstund med husse beger jag mig hemmåt igen.

Zita kom ut ifrån köket när jag kom innanför dörren idag. Och i munnen hade hon tigern som vi lekte lite med innan vi gick ut. Det är inget särskilt att berätta idag egentligen. Vi gick inte hela vägen till parken utan gick, eller ja åtminstone en av oss gick, runt i den lilla parken eller vad man ska kalla det på vägen till den stora parken. Där ringde jag Gunilla, min lärare i pälsvård, för att höra om Zita var välkommen på torsdag och det var hon. Så på torsdag ska Zita till frisören. Måste maila matte nu också innan jag går och sussar för att meddela detta. Har precis masserat Abbeys öron och limmat om dem, och så borstat hennes tänder vilket hon är helt tokig i. Nåja...

Jag hinner inte skriva så mycket idag. Ska lägga mig innan elva, vilket jag upptäckte att klockan precis slog om till, så jag kommer upp i tid för att plugga. Imorgon är det både Winston och Zita att gå ut och gå med. Får lägga upp de där bilderna imorgon istället.

Det var nog rätt riktning, åtminstone, som jag hade utsett på promenaden med Winston, men mycket mer än så var det inte. Jag kom i alla fall ut på rätt sida om järnvägen, precis vid järnvägen för att vara exakt. Men nästa gång kommer jag lite närmre och nästa igen lite till. Om några veckor kanske jag lyckats hitta den kortaste vägen. Om jag inte skulle få för mig att kolla på en karta och utse den vägen redan nu vill säga. Men nej, då blir det ingen spänning. Det får gå som det går.

"Hej Zita lilla!". Hon far iväg och hämtar tigern men jag föreslår att vi går ut först, så leker vi efter promenaden och det går hon med på. Hon far i all världens fart ut på gräsmattan, förlåt, snömattan, utanför. Och så beter hon sig under hela promenaden. Luktar, rusar, luktar, rusar ... I parken sneddar vi över mitten, där all härlig snö finns. Zita the racing car trycker gasen i botten, det är underbart att se hennes lycka. Hade varit roligt att släppa henne men det vågar jag definitivt inte göra. Det är flera andra hundar runt omkring. Och jag har fortfarande lite nåjja kvar. Den här olycksmagnet tanken har inte riktigt släppt. Det är helt enkelt ingen bra ide att släppa henne när vi inte har så starkt band till varandra än.

Vi går förbi ett par hundar på vägen hem. Båda skäller på Zita men hon går obekymrat vidare. Hemma igen leker vi lite med tigern. Sen plötsligt får Zita fnatt och springer fram och tillbaka som en galning i lägenheten för att sedan hopp upp i soffan och lägga sig till rätta. Jag rör på mig för att resa mig från min position på golvet i hallen. Då kommer hon farandes och tigger om lite kel. Självklart gosar vi en stund. Sen måste jag verkligen gå. Måste plugga på primaterna, ska ha prov på fredag. och så ska både Angus och Abbey ut och kissa också.

"Ses imorgon Zita lilla!" Föresten så märkte jag att jag hade kameran i jackfickan idag. Försökte ta en fin närbild men det var omöjligt, Zita ville inte bli fotograferad, hon ville bli kliad på magen. Men något foto fick jag allafall, emn jag lägger upp dem imorgon, tänkte lägga mig i tid idag.

Min cykel, som stått still i något år, är äntligen i bruk igen! Härmed börjar den sitt nya liv som aktiv cykel, ägd och cyklad av en dogwalker som endast tar sig fram på två hjul. Jag ställde den utanför Winstons hus då jag var framme tio över tolv. Winston verkade glad idag. (Efter att ha vaknat till från tuppluren han fick avbryta när jag kom. Han verkade alldeles nyvaken när han hjäspandes kom ut i hallen). Han knallade glatt på med svansen svängandes från sida till sida och med högt buret huvet. Det var nog snöns förtjänst antar jag, alla hundar verkar bli upprymda av ankomsten av varje ny snökur. 

Jag tänkte promenera ner en bit i riktning mot Kirseberg och spana ut en lämplig väg till nästa hund. Jag har egentligen ingen aning om vilken riktning som pekar mot Kirseberg härifrån så det var spännande att se vart vi skulle hamna. Jag knallade ner mot vad som kallades Johanneslustsvägen om jag minns rätt, sedan ner längs en mindre gata kallad någonting annat. Så småning om kom vi fram till några kolonilotter. "Ja, det bli jätte bra" tänkte jag "dit ner ska jag säkert, så får det bli...".  Vi svängde upp på "Lustiga vägen" igen och spatserade tillbaka. En bit ner på "Lustiga vägen" stötte vi på ett par med en liten Yorki eller Silki eller vad det var för något. De blev så glada av att se en liten Border terrier, en liten Eddie, för en sådan hade dem i släkten. "Det är tuffa hundar" så mannen. "Oh ja!" höll jag med.

Sen spatserade vi vidare. När vi spatserat hela vägen hem kollade jag på klockan. Vi hade varit ute i 40 minuter. men lite övertid hoppas jag inte skadar. Inne i hallen gjorde vi lite trix (har glömt att fråga vad det är för komandon de använder). Han förstod allafall sitt, ligg och tassen. Torkade tassar, ben och mage gjorde vi också, han var rätt skitig. Lite gos och klieri blev det också innan dörren stängdes. Jag älskar hans sträva "borst" och hans snygga skägg, nerluggen (stavning?) och tillplattad efter tuppluren.

"Ses på onsdag Winston!"

Jag hinner inte vara hemma länge innan jag måste skynda iväg till Kirseberg där lilla Zita väntar. Jag släpper ut Abbey på gården, det får duga. Sen sätter jag ner fötterna i skorna och beger mig. Kroppen är trött av två dagars snabb promenad till och från Kirseberg + dagens promenad fårn Håkanstorp och en ridtur. Men jag njuter att att använda kroppen. Jag får verkligen energi av att gå, skulle aldrig orka köra bil. Min tanke är att all den tid sparar på att köra bil, den förlorar man i sträcka. För man inaktiverar sina ben i längden. Jaja...

Framme! Förlåt Zita jag blev tyvärr i senaste laget, 14.30 har klockan slagit då jag är framme. När jag kommer innanför dörren står Zita och viftar. Sedan kutar hon iväg för att en sekund senare dyka upp med ett hjärta i munnen- hon presenterar mig för en ny leksak. Nu är jag bekantad med både tigern och hjärtat. Zita är inte lika glad när det är slaskigt ute. Men vem klandrar henne? På tillbaka vägen var hon mycket lättare till sinnes. Hoppade och skuttade och jagade koltrastar som vanlgit. Hemma igen gider blicken snabbt över tigern och hjärtat, "vilken ska jag ta?". Det blir tigern. Vi leker en stund, gosar en stund, sen stålsätter jag mig för att lyckas slita mig från Zitaögonen, och så sliter jag mig.

"Ses på måndag Zita!". Och nästa vecka, på torsdagen ska Zita med mig till skolan och få frisyren klippt. "Det ska väl bli spännande Zita!?"

Med ridhjälmen i näven går jag in genom grinden till det vita huset. Jag har precis varit och ridit med min kära vän Katarina så hon släppte av mig här på tillbakavägen. Jag låser upp och går in, har fått besked om att mattes far ska vara hemma och mycket riktigt dyker han upp i nästa dörröpning. Framför honom står lilla Winston och säger hallå. Jag sätter mig ner och klappar på Winston, men i efterhand kommer jag på att jag kanske borde hälsa på Winstons morfar ordentligt. Folk får ursäkta mig, jag tror inte jag har så mycket till social kompetens när det gäller mänsliga varelser. Antingen hälsar jag för mycket eller så hälsar jag för lite. Eller så tror jag bara att jag hälsar för mycket, eller för lite. Fast om jafg inte vet vad som är en lämplig hälsning så kanske jag inte har någon social kompetens i alla fall? Eller så har det med min sociala fobi att göra - jag vågar inte hälsa. Jaja...

Winston och jag knalla i alla fall ut. Strax efter 12 är klockan. Vi går ner längs vägen vi gick förra gången. Winston luktar och undersöker alla möjliga doftparfiklar han hittar. Vi går längs kyrkogården men istället för att svänga in på när gatan tar slut så fotsätter vi rakt fram. In i ett märkligt, vad ska man kalla det, trädområde. Det är alla fall en massa träd. På vägen ut från "trädområdet" ligger några stora stenar och spärrar av vägen. De blir perfekta hinder för Winston som lätt hoppar upp på komando.

Det luktar gott i huset då vi kommer tillbaka, vid spisen står "morfar" och lagar mat. Det första jag gör när jag kommer in är att tappa in nycklen under en annan liten dörr innanför ytterdörren. Jag hör hur nycklen faller, och faller. Den slår emot vad som låter som sten flera gånger under färden ner och jag ser framför mig hur nycklen faller ner i en bottenlös avgrund. Ett brunnliknande hål med stenmurad insida. Så klart ska jag lyckas tappa ner nycklen i ett bottenlöst hål! Men till min stora lättnad så var det bara en källartrappa.

Jag torkar av tassarna och Winston får ett par gottisar efter att ha satt sig fint. I brist på annat så lägger jag formuläret som idag ligger framme, i min ridhjälm. Den har brukat tjänstgöra som handväska under åren. Sen lämnar jag huset och beger mig till fots mot mina egna hemtrakter, möllevången, där två galna hundar väntar på mig.

Jag var lika genomsvettig idag när jag kom innanför dörren som jag var igår. Jag tog benen som färdmedel idag med, och tro det eller ej men det kan gå undan med endast ett par ben med. Jag var tvngen att knyta mina skosnören innan jag tog på Zita kopplet. Skorna vi pratar om har nog inte varit uppknutna sen jag köpte dom för ett par år sedan. Med andra ord, det tog en liten stund att få upp knuten. Undertiden satt Zita brevid mig och pep "du går väl inte utan mig?". Hon satte sig på rumpan med tassarna samlade framför bröstet, precis som en liten ekorre, och så satt hon. Urgulligt! Sen ställde hon sig på bakbenen med tassarna mot mig och la sin kind mit min. Hon är en riktigt myshund. Varför är inte mina hundar några fan av närkontakt? Det är så mysigt med hundar som vill komma nära en.

När skorna var knytna var de som nya. Har alltid haft dem så löst knutna, på grund av lathet, antar jag, eller för att jag har tyckt de är finare löst knutna. Men nu tänker jag mer på komforten och den ergonomiska aspekten så nu fick de knytas. Nog talat om mina skor. Vid det här laget var jag och Zita redan i parken. Där gick vi ett varv i snön. Det var så vackert med all snö på grenarna, riktigt vintrigt. Zita var glad som vanligt och fick sina små fnatt.
När vi var hemma igen så kelade vi lite innan Zita gick och la sig i soffan. Men trots att hon låg i soffan slapp jag inte undan hennes "så-hemsk-du-är-som-lämnar-mig-ensam-blick". Hennes huvud dök upp där bakom ändå. "Hejdå Zita vi ses imorgon sötnos!".

Jag är alldeles blöt av svett när jag kommer in till Zita idag. Jag har gått så fort att klimatet innanför jackan var lika med regnskog. Mamma jobbar och måste ha sin cykel, och min ska på lagning, så jag fick gå. Hade kanske kunnat ta bussen, men jag går hellre. Sätter på Zita, som trampar omkring på golvet, sitt koppel och så går vi ner för trapporna.

Zita väntar fint i ytterdörren på att jag ska gå ut först, hon är noga med sådant. Vi knallar ner längs den vanliga vägen mot parken. Zita luktar och luktar. Det är mycket spännande idag. Det ligger fortfarande kvar lite snö, till Zitas stora förtjusning. Idag har jag med kameran och jag fotograferar Zita i snön. Efter några vändor fram och tillbaka i parken så knallar vi hemmåt. 

Innanför dörren igen spinger Zita och hämtar sin tiger. Vi leker en stund, men Zita vill hellre kela, så då gör vi det. Jag tar några foton här inne med på Zitas "goseminer" men dem laddar jag upp imorgon. Sen är det åter dags att stänga dörren framför Zitas missnöjda blick. Men vi ses redan imorgon.

Första promenaden med Winston



Jag ställer cyklen utanför och går in sidodörren till Winstons hus. Det är vår första promenad idag. Innanför dörren ligger hans grejor, koppel och halsband, godis, tasstrasa, och bajspåsar. Jag öppnar nästa dörr, en liten vit, och där står han. Han blir glad, han är en trevlig liten hund. En border terrier. Verkligen fin, är han, stor och kraftig med vacker sträv pansar päls, nästan som ett vildsvin. Jag har alltid fascinerats av sådan päls. Efter en liten hälsning så går vi ut. Han sitter fint och väntar på att jag säger varsågod. Det verkar som att de flesta hundar kan det.

Jag har ingen vidare känsla för att hitta i områden med en massa hus så jag krånglar inte till det för mig. Vi går ner till höger i första sväng och sen går vi raka vägen ner till kyrkogården. På vägen dit ska Winston lukta på allt, precis som husse berättat. Men jag tycker endå vi lyckas gå på rätt bra. En bajspaus tar han på vägen dit också, fast paus kanske man inte kan kalla det, för han går samtidigt som han sitter och bajsar. Jag får leta mig fram med påsen. Krafs, krafs, sen går vi igen.

Jag tog med några godisar i fickan till Winstons stora förtjusning. Oj vad man får uppmärksamhet, en uppvisning med glada skutt fick jag skåda också när jag stoppade ner handen i fickan. Både sitt ligg och tass fick jag med. Vi springer lite på gräset, Winston är en glad hund. Kameran är med så jag tar lite bilder på vår första promenad. 

Efter en halvimmes promenad och lite till är vi hemma igen. Jag torkar av Winstons tassar och märker att handuken faktiskt blir helt svart. Har inte tänkt på hur smutsiga tassar faktiskt blir, och ändå är det snö. Kanske ska börja torka av de åtta tassarna här hemma med?  Inte konstigt att man blir svart under strumporna efter några vändor i vår lägenhet. Jag säger adjö till vovven och stänger dörren om mig. Jag kollade lite snabbt efter frågeformuläret också som skulle ligga någonstans men hittade det inte. Får ta det en annan dag om det dyker upp. Sitter upp på min mammas cykel och beger mig mot Möllan igen. På onsdag träffar jag Winston igen.

Idag var Zita eld och lågor. Hon for som en pil ut på gräsmattan och jag hörde henne nästan skrika av förtjusning "TITTA SNÖÖÖÖ!". På vägen till parken träffade vi papillonkillen Viggo. Zita verkade gilla honom, förutom då han var lite för påstridig, då sa hon ifrån. En liten spanielkille kom också förbi när vi stod där men honom tyckte Zita var lite läskig, bäst att gömma sig bakom mina ben, bara för säkerhets skull.

Vi sträckte ut över de snötäckta vidderna i Beijers park. Zita sprang och sprang, för att sedan tvärstanna vid en intressant lukt. Sen knallade vi hem igen. När jag kom innanför dörren så såg jag att dett låg ett par små bajsar vid dörrmattan. Det såg jag inte innan. Jag spolade ner dem i toan. Sedan såg jag att påsen som låg på golvet såg väldigt massackerad ut, som om en hund skulle ha varit på den. Jag kollade närmre och började undra om det kanske var soppåsen som Zita hittat något att äta i och kanske det var på grund av detta som det klämt på...? Men är Zita verkligen ett sådant busfrö?

Jag satte mig på golvet och Zita kom farande med sin lilla tiger. Det är roligt att se hur olika hundar leker. Vi lekte ett tag med tigern och så kelade vi lite. Klia magen är skönt! Tio i tre lämnade jag lägenheten. Idag var jag med sita i typ 50 minuter. Men så hemskt det käns att stänga dörren om en ensam hund. Jag avskyr Angus (min hunds) min när jag lämnar honom ensam. Den sitter i hela dagen. I skolan är det bara Angus sorgliga uttryck jag ser framför mig (nåja, lite överdrivet. Men hemskt är det!)

Imorgon behövdes ingen rastning så Jag ser Zita igen på Måndag!

Idag var Zita jätte glad. Det var nämligen lite snö ute! Först tänkte jag inte ens på det. Jag var bara förvånad av hur oerhört pigg och nyfiken hon var. Men sen kom jag på att det måste vara snöns förtjänst då den ju förstärker alla lukter. Det tog en halvtimme att gå till parken och tillbaka för jag lät henne gå och lukta precis som hon ville. Och det skulle luktas, och luktas och luktas. Flera kaniner och fåglar skulle man skrämma slag på också. Vi han inte gosa särskilt länge idag. Var tvungen att vara hemma klockan tre för att överlämna cyklen till mamma. Men det tar vi igen imorgon.