Doglogg

Nu är jag så trött, så det blir bara några rader. Jag skulle ha skrivit tidigare. Men jag har haft fullt upp med att läsa ur boken som jag är helt inne i. Det är som en fälla som ligger och lockar och när jag väl börjar läsa kan jag inte slita mig. Det är farliga grejor det - böcker...

Men hur som hälst... Jag och Zita satt i hallen och gosade en stund innan vi gick ut. Zita är så söt när hon kommer och klättrar upp på en för att lägga sin kind mot en egen. Och så bytar hon kind och tar den andra. Efter det gick vi ut en kvart. Så det blev 50/50 idag, gos och promenad.

När jag kommit ner för trapporna efter att ha lämnat lägenheten började Zita skälla. Jag hörde henne då jag låste upp min cykel. Men sen slutade hon. Men förmodligen började hon igen snart eftersom grannarna klagat. Tråkigt med grannar som klagar, fast om hon skäller oavbrutet så kanske man kan förstå dem... Hoppas problemet löser sig snart. Inte roligt för Zita heller då det såklart är en orsak till hennes uppförande. Svart att veta vad dock.

Det är inte varje onsdag jag kan säga till Zita "vi ses imorgon". Men denna dagen kunde jag det! Och dett blev mer än några rader visst.

Ca kl 12.15 var jag framme vid huset och möttes innanför dörren av en mycket otålig herre som pep och viftade glatt med rumpan. Tog på koppel, la påsarna och godiset i fickan och knallade ut. Vi gick rakt igenom kyrkogården och gick ut på "ängarna/gräsmattorna" som liggar på andra sidan. På vägen stötte vi på en kvinna med en labrador som stanndade och tittade på oss. Wisnton stannade också och granskade hunden. Sen började damen ropa något namn till Winston. Hon trodde att han var någon annan. Jag lossades att jag inte hörde. Sen ropade hon "Är det inte *****?" "Nej han heter Wisnton" log jag tillbaka. "Jasså ja, min vännina har en likadan, jag trodde att det var han" förklarade hon. Varför blir jag alltid generad av sådana situationer?

Vi gick över en äng/gräsmatta där det översta snölagret blivit till en kraftig skorpa som nästan höll min vikt. Men bara nästan. Precis innan jag skulle ta nästa steg sjönk jag ner i snön. Men Winston sprang lätt som en plätt över och undrade kanske varför jag skulle ta en sån tid på mig...

Det blev en rätt lång promenad idag. Vi var ute i ca 40 minuter. Sen kom vi hem, torkade tassarna, gosade lite och så begav jag mig åter.

Det blev ingen ingående åtegivning av denna dagens promenad inte. Men i och för sig är det inte de mest fascinerande berättelser jag har att återge här heller. Hur mycket kan man få ut av en lunchpromenad egentligen? Troligt vis mer om man inte vore så fruktansvärt trött. Ska upp tidigt och åka iväg till veterinären med hundarna imorgon för deras andra rabiesspruta. Godnatt!

Idag gick vi ut direkt jag kom. Vi gick en runda i snön i Beijers park. Solen kom fram emellanåt och lyste upp mer än vad jag minns var möjligt. Det blev så ljust så att det inte fick plats mer ljus i atmosfären, så det var tvunget att pressas in i kropparna på oss. I alla fall jag kände mig ljusare inombords.

På vägen till parken träffade vi förresten Papillonkillen Viggo som vi träffade på någon av våra första promenader tillsammans. Zita verkade känna igen honom, hon sprang i alla fall glatt fram för att hälsa. Men Viggo var inte så bra i magen och skulle hem och tvätta sig i rumpan. Så Zita fick hålla sig undan bakdelen.

Jag gick direkt igen då vi kom. Vi hade redan varit ute en halvtimme och jag och Abbey hade en lekträff med ett par hundkompisar. Imrogon kan vi ta en kortare runda så får vi tid att leka och umgås inne en liten stund.

Jag hörde Zitas plingeling-ljud närma sig dörren när jag satte in nycklen i nyckelhålet. Som vanligt. Det där ljudet som kommer av hennes namnbricka mot kedjan i halsbandet. När jag öppnade dörren stod hon där och viftade på kroppen. Hon satte sig i sin söta ekorrepose - på rumpan med framtassarna i luften. Jag var aldeles svettig av min snabba cykeltur - trevligt... Men jag tar alltid cykelturerna som ett träningspass. Jag tog av mig jackan och satt och klappade och kliade på Zita i hallen en stund för att svalna inombords. Sen gick vi ut.

Vi gick en liten runda i snön i Beijers park. Jag gillade snön som den var idag. Den äldre snön som legat ett tag och fortfarande var orörd inne mellan träden, och som varit med om flera olika dagars smält. Den hade blivit hård och knaprade grovt under skorna. Man sjönk knappt ner i den utan gick liksom uppe på ytan. Zita sjönk ju inte ner över huvud taget. Lätt som en fjäder trippade hon ljudlöst omkring på ytan. En annan fick det att låta som jordskalv eller något åt det hållet. Det lät som om det var ett ihåligt tumrum under snön när man gick på den.

På vägen hem hälsade vi på en dam med två tjocka små terrier. Det var mamma och dotter på 10 och 8 år. Zita blev lite förskräckt när mamma terrier kom fram och hälsade men när hon vände sig om vågade hon sig minsann fram och ta sig en sniff där bak.

När jag stängt och låst och var på väg ner för trappan mötte jag brevbäraren. Och när hon släppte ner posten i Zitas brevlåda blev det livat. Utanför huset hörde jag henne genom fönstret. Det var typiskt att jag hunnit så långt annars hade jag sagt till henne på skarpen. Det är svårt att träna bort sånt som händer när man inte är där.

Föresten ska jag lägga upp lite bilder samt skriva lite om i torsdags då Zita var med mig i skolan och blev friserad.
Ses imorgon Zitis!

Blev lite sen med skrivandet idag. Har suttit och kollat på hästannonser och läst rasbeskrivningar på de hästraser som jag tror lämpar sig mest i mitt framtida liv. Men än ska jag inte köpa häst, inte på länge. Nu är jag hur som hälst redo att ta mig ann dogloggen och skriva ner några rader om dagens promenix.

Jag kom rätt sent till Winston idag. Efter att ha varit och letat fram nycklen gick jag in i huset. Jag blev förvånad av att se en kvinna där innanför dörren. Kvinnan visade sig vara matte som jag hittils inte träffat, och jag blev glad av att äntligen få ett ansikte. Jag blev också väldigt glad över att få tillåtelsen att trimma lite på Winston. Det kliar verkligen i fingrarna när jag ser päls som är mogen att trilla av. Särskilt tassarna, där tårna är lite spretiga får mina ögon att skava lite. När jag kom in genom dörren drunknade Winston direkt i dofterna på mina byxor. Abbey har börjat löpa för första gången och jag antar en del mycket goda lukter sitter i mina kläder nu.

Vi gick en sväng på kyrkogården. Det är skönt att gå där. Det är så lungt och stilla. Kanske inte så jätte roligt att se dessa sorgsna folksamlingar som är där på begravning var och varannan dag. Men sånt är livet. Och det är skönt att det finns en plats dit folk kan gå och minnas sina kära lite extra. Även om jag aldrig skulle vilja ligga begravd på en sådan plats. Undrar om Wisnton är medveten om alla begravda människor omkring honom... Han fokuserar förmodligen mest på de mer ytliga dofterna, av trevliga hundflickor samt de senaste nyheterna från eventuella rivaler. Men kanske han känner att det är en bagravningsplats han befinner sig på?

Vi ses igen på onsdag Winston. Nu över till nästa jycke...

 

Winston och jag gick en runda på kyrkogården idag. Jag låste hans koppel så att vi kunde gå på i rask takt vilket var skönt. Han gick så fint så, och av och till skuttade han mot mig för att få en godis. Vi gjorde också lite sök på vägen till kyrkogården. Det tog ett tag för honom att hitta levergodisen den här gången, den hade sjunkt djupt ner i snön. Vi stod där i ett par minuter tror jag. Men till slut grävde han fram den minsann.

Det var en njutbar promenad idag, lugn och fin. När Winston stod och luktade på någon gul fläck så stod jag bara och studerade träden. Jag älskar att göra det. Det är så fascinerande att tänka på vad det faktiskt är, att det bara växer där. Och ju mer jag tittar desto häftigare blir dem. Antingen kan man titta på dem detaljerat och titta på deras nyans eller nyanser tillsammans, deras struktur och former på grenar och kvistar eller barr, deras kontur. Ibland tycker jag träd kan liknas vid fyrverkeri. Alla träd har sina egna unika formationer.  Eller så kan man titta på dem tillsammans med hela omgivningen, med ljuset som ligger på dem, himmlen och molnen bakom och träden runt om kring, och allt tillsammans skapar det en unik vy som kan vara så vacker att man bara vill fånga det i en tavla.  Tänk att vi omges av sådana tavlor hela tiden då vi är ute och går, vi lever i en tavla.

35 minuter efter att vi lämnat huset såg jag åter på klockan. Jag låste kopplet så att vi kunde gå raka vägen hem. Winston bajsade en stor hög idag förresten, mer än vanligt. Ja, det var i stort sett dagens promenad...

Idag var jag och Zita ute och utforskade nya promenadområden. Det var i varje fall nya för mig. Vi gick av direkt till vänster och sen till höger... äh jag minns inte men vi hittade allfall det ett större grönområde som jag gillade mycket mer än Beijers park. Det var inte bara en stor gräsmatta med en gångväg runt. Det såg mer vildvuxet ut och så var det träd, eller om man kan kalla det för träd. Typ snårigt. Överallt hängde kläder på grenar, och andra spår av människan hindrade en från att känna att man hittat en mer människorlös plats. Det kan man ju glömma. Men det var i alla fall skönt att gå där.

När vi gått runt området så märkte jag att det låg precis på andra sidan gatan ifrån Beijerspark så vi gick den vägen hem. Då är det alltså dit jag alltid spanat när jag gått förbi denna gatan då vi gått i parken. Där vill jag gå mer. Zita pinnade på. Hon gick helst av allt i den djupa snön. Jag hade låst kopplet då och då så att vi kunde gå på. Då går hon verkligen super fint brevid en. En halvtimme passerade under tiden vi var på väg tillbaka så jag sa adjö direkt till Zita då vi kom tillbaka till lägenheten.

Ses imorgon Z!

Jag hann inte skriva igårkväll men här kommer en liten snutt om gårdagens Zitabesök.

Jag hörde allt några skall då jag kommit en bit i trappan med det la sig direkt igen. När jag kom in stod hon där som vanligt i sin speciella Zitaställning med en tjusmuskel i munnen. Vi knallade ner för trapporna och ut i den friska luften, snön dalade fortfarande. Vi gick en sväng i Beijers park. Zita uppdaterade sig med senaste nytt på kissfronten. Till sist låste jag kopplet kort så att vi kunde gå i raskt tempo en bit utan att hon stannade varannan meter. På vägen hem fick hon snusa igen, men nu gick hon mest på med sina marscherande chihuahuasteg. Det kom ett par gående förbi oss motsatt håll och Zita var tvungen att kommentera att det minsann var fräckheten själv att tro att de kunde gå så nära henne. Men de skrattade bara åt henne och gick vidare.

När vi kom in i lägenheten igen var Zita berädd med benet igen och tyckte att hon kunde få lite klapp och gos. Men vi hade redan varit ute en halvtimme så jag var tvungen att lämna henne näst intill oklappad för att gå hem och rasta mina egna hundar och plugga på pälsvården som jag ska ha prov i på torsdag. Förresten ska Zita också med mig den dagen. Hon ska bli tjusig i pälsen. Kammad, schamponerad och fönad. Och så ska hon få lite tasshår klippt bland annat. Får se vad hon tycker om att hänge med mig en hel dag. Jag tycker det ska bli så kul att få sällskap av lilla Zita alla fall.

Ses imorgon (idag) Zita!

Jag hann inte skriva igårkväll men här kommer en liten snutt om gårdagens Winston besök.

När jag kom in i huset hörde jag att Winston ivrigt stod och gnydde på andra sidan om den lilla vita dörren. När jag öppnade den kom han viftandes fram och hälsade. Han verkade vara på ypperligt bra humör idag. Svansen viftade under största delen av promenaden och tempot han hade fick mig att verkligen behöva raska på. Han galopperade mest med sina små gummisprång, luktade lite, sprang vidare för att emellanåt skutta på två ben framför mig och fråga om han inte kunde få en till godis. Han är bannemig en skiklig tvåbensgångare! Vi gjorde lite sök i snön och det är han så duktig på med.

Vi gick en liten sväng inne på kyrkogården. Han bajsade två gånger, fast bara några pluttar den sista. Det dalade snö ner från de vita molnen som täckte himmlen. Det hade snöat typ hela dagen, men det var inte så kallt. När Winston och jag kom innanför dörren igen så torkade vi av tassarna. Sen gosade vi lite medan jag beundrade hans fantastiska päls. Den är så läcker med det ljusbruna längst in och svarta spetsar på alla hårstrån. Jag vet inte om jag inbillar mig men det ser ut som om han blivit trimmad på bakdelen av kroppen. Jag minns alla fall inte att han var så korthårig där innan. I varje fall kliar det i fingrarna när jag klappar strävhåriga hundar och ser något hår som sticker ut ur mängden. Hoppas att jag får en Borderterrier som kund på mitt lilla hemmatrim i framtiden, för deras päls är så tuff. Winston hade satt sig i mitt knä medan jag masserade honom över rggen. Han verkade tycka det var mysigt. Men nu var jag tvungen att bryta upp och trampa iväg till Zita.

Ses på Onsdag igen, Winston!

Som jag skrev för Winston så har jag lite brottom nu med två prov framför mig i veckan, så det blir lite korta inlägg. Nu har jag hittat det en väg som jag tror är kortast mäjliga från Winston till Zita. Den tog 12 min idag, ställde tidtagaren på mobilen för att veta exakt. Zita skällde inte när jag kom i trappan idag. Vi gick ut direkt ut. Det blev en kvarts promenad och en kvarts gos. Vi satt på golvet i vardagsrummet och jag kliade Zita. Hon tycker om när man tar i lite, det ska inte vara något meskli, rejält ska det vara. Så fort jag tog bort handen tittade hon på mig, och så kröp hon upp och la sig som en boll i mitt knä. Hon är smart, vovvan. Nu blev det ännu svårare att slita mig. Men jag gick efter 35 minuter, så blev det rättvist för Winston och Zita idag.

Idag kom jag till Winston tio i tolv. Vi gick en sväng på kyrkogården och vi hade ett friskt tempo nästan hela tiden. Med andra ord, han var inte så luktig av sig idag. Det finns inte särskilt mycket mer att säga. Det var en lugn och skön, rask promenad på ca 35 minuter. Men han bajsade aldrig. Glömde dock lämna kvar bajspåsarna så de får ligga kvar i fickan tills på måndag. Gjorde lite sitt och ligg med innan jag gick.

Blir lite kort idag. Imorgon ska jag ha prov på hundens samtliga kroppsdelar inklusie skelettet och bettet. På fredag väntas prov i djursjukvården om hundens trevliga parasiter.

Igår kunde jag av någon anledning först inte komma in på bloggen. När jag väl kom in på bloggen kunde jag av någon anlednign inte skriva inlägg. Så det blev inget sådant igår. Men Jag var ute med Zita som även fick en helkroppsmassage på 20 minuter. Hon tyckte faktiskt att vet var skönt. Satt och blundade och hjäspade och höll nära på att somna. När jag först tog tassarna trodde hon att jag skulle klippa klorna och ville inte att jag höll i den. Men jag när långsamt visade vad jag skulle göra så tyckte hon även tassmassagen var härlig.

Efter massagen gick vi en kortare runda. De brukar alltid behöva tömma det ena och det andra efter en massage då det ju sätter igång all cirkulation i kroppen. Jag masserade även lymfkörtlarna vid benen och halsen vilket ökar utsöndringen av lymfa. Jag hinner inte skriva mer om gårdagen, hoppar över till dagens promenad.

Idag hörde jag Zita skälla då jag kom. Jag var helt i andra tankar då jag stegade upp för trappan och upptäckte att jag gått för långt då jag fick syn på vindsdörren. Ner igen... Och så in till den lilla vovven som redan stod innanför dörren med ett ben i munnen och viftade på hela kroppen som vanligt. Jag klappade om lillgumman och knäppte sedan på kopplet.

Vi gick en sväng i parken. Det var en lugn och skön promenad. Mina strumpor hade redan torkat sedan promenaden med Winston. Det blir som ett torkskåp i mina skor av någon anledning, det är ju skönt. Men nu skippade jag att lufsa i djupsnö. Vi knallade på och jag lyckades hålla Zita i någorlunda tempo. Men hon ska ju lukta på precis allt. Hon är en mycket engagerad dam. Varenda gul snöfläck ska läsas av, varenda hundmedborgares åsikt ska hon kolla upp. Om hon var människa hade hon säkert blivit USAs första kvinnliga persident. Fast jag vet ju inte riktigt med hennes åsikter. Fast i det landet vet man ju aldrig... Och Winston hade kunnat bli hennes kompanjon för han är minst lika engagerad i omvärlden som Zita.

Zita, vi ses redan imorgon vi!

Det blev en rätt lång runda idag med Winston. Vi promenerade på kyrkogården, uppe på de vallarna som finns här och där. Jag hade bestämt mig för att inte gå i djup snö med mina låga gympaskor men det löftet lyckades jag givetvis inte hålla. Mina strumpor var ganska snabbt blöta. Men det gjorde inget. Man får väl passa på att bli blöt om struporna medan det finns snö.

Vi gorde lite sök med levergodisarna vi fått med. Winston var jätte duktig. Hittade dem rätt snabbt i den djupa snön. Vi hälsade lite snabbt på en annan vovve men den andra matten ville inte låta dem hälsa för mycket för att man vet aldrig om två hanar gillar varandra eller inte sa hon. Men Winston var jätte glad och ville inte lämna situationen "olekt".

Då märkte jag att det gått 35 minuter och vi satte av i trav en bit. Ända tills min kondis protesterade och så gick vi sista biten. Husse var inte hemme längre när vi kom 12.40. Han hade varit hemma på lunch och jag hann precis se honom gå innanför dörren då jag kom cyklandes. Han berättade då att det varit inbrott i huset. De hemska människorna hade tagit en del dyrbara ägodelar med det som jag nog tyckte var allra mest hemskt var att de hade tagit lillhussarnas sparbössor! Hur kan någon göra något sådant!? Jag får ont i hjärtat när jag tänker på det. Gå in i ett rum, se att det tillhör ett litet barn och så ta bössan med sparpengar... det är långt ifrån vad en annan kan förstå.  

På onsdag blir nästa sväng med Winstongubben!

Ja det finns inte så jätte mycket att berätta idag. Zita ilade omkring i snön som vanligt i Beijers park. Vi gick ett varv, sneddade över mitten en bit där snön var i stort sett orörd och lika djup som Zita själv. Hon fuskade dock och hoppade fram i ett människospår, men det måste ha varit en jätte bra träning för det. Hon verkade älska det i alla fall. Vi var ute i en halvtimme vilket innebar mindre med gos. Men vi fick sitta en stund i trappan då vi kom tillbaka och pilla väck stora snöbollar som bildats i pälsen. De fick krossas och sedan lirkas ut. De började ju smälta efter en liten stund men att släppa in Zita men stora snöbollan i lägenheten skulle nog kunna orsaka lite vattenpölar, så vi tog bort det så gått det gick. Men Zita var inte förtjust i att ligga på rygg i mitt knä. Men hon fann sig i det, det var ju bra ledarskaps träning alla fall. Kanske vi ska göra mer...

Nästa Zita-besök blir väl på måndag det...

Hej på er!

Från och med nästa månad, alltså i mars, kommer man att kunna köpa så kallade klippkort om man hellre skulle vilja det.

Istället för som det är nu, att man betalar för att ha en avsatt tid på mitt schema, så betalar man per utförd rastning. Observera att man då ev. kan få avslag ifrån en rastning om jag mot förmodan inte skulle hinna en dag.  Alltså om jag redan blivit fullbokad då man beställer en rastning. Man har med andra ord inte förtur längre som är fallet vid månadsabonnemang.

Fördel med klippkort:
Man riskerar inte att betala för uteblivna rastningar

Nackdel med klippkort:
Man har inte en egen avsatt tid (ex. mån-ons kl. 14) utan man får säga till i god tid vilka dagar man behöver hjälp med, och skulle jag då vara fullbokad en av dessa dagar så uteblir ens beställning.

Än så länge gäller månadsavgift dock = Klippkort - start Mars månad

Ifall man står fast vid månadsbonnemang: Samtliga abonnenter får rabatt på eventuella enstaka rastningar. Med andra ord, skulle man behöva hjälp en ytterligare dag som inte ingår i abonnemanget så får man 30 % rabatt vid beställnign av enstaka rastning som ursprungligen ligger på 150 kr / halvtimme. Meddela i god tid.