Doglogg

Ca kl 12.15 var jag framme vid huset och möttes innanför dörren av en mycket otålig herre som pep och viftade glatt med rumpan. Tog på koppel, la påsarna och godiset i fickan och knallade ut. Vi gick rakt igenom kyrkogården och gick ut på "ängarna/gräsmattorna" som liggar på andra sidan. På vägen stötte vi på en kvinna med en labrador som stanndade och tittade på oss. Wisnton stannade också och granskade hunden. Sen började damen ropa något namn till Winston. Hon trodde att han var någon annan. Jag lossades att jag inte hörde. Sen ropade hon "Är det inte *****?" "Nej han heter Wisnton" log jag tillbaka. "Jasså ja, min vännina har en likadan, jag trodde att det var han" förklarade hon. Varför blir jag alltid generad av sådana situationer?

Vi gick över en äng/gräsmatta där det översta snölagret blivit till en kraftig skorpa som nästan höll min vikt. Men bara nästan. Precis innan jag skulle ta nästa steg sjönk jag ner i snön. Men Winston sprang lätt som en plätt över och undrade kanske varför jag skulle ta en sån tid på mig...

Det blev en rätt lång promenad idag. Vi var ute i ca 40 minuter. Sen kom vi hem, torkade tassarna, gosade lite och så begav jag mig åter.

Det blev ingen ingående åtegivning av denna dagens promenad inte. Men i och för sig är det inte de mest fascinerande berättelser jag har att återge här heller. Hur mycket kan man få ut av en lunchpromenad egentligen? Troligt vis mer om man inte vore så fruktansvärt trött. Ska upp tidigt och åka iväg till veterinären med hundarna imorgon för deras andra rabiesspruta. Godnatt!