Doglogg

Idag hörde jag Zita skälla då jag kom. Jag var helt i andra tankar då jag stegade upp för trappan och upptäckte att jag gått för långt då jag fick syn på vindsdörren. Ner igen... Och så in till den lilla vovven som redan stod innanför dörren med ett ben i munnen och viftade på hela kroppen som vanligt. Jag klappade om lillgumman och knäppte sedan på kopplet.

Vi gick en sväng i parken. Det var en lugn och skön promenad. Mina strumpor hade redan torkat sedan promenaden med Winston. Det blir som ett torkskåp i mina skor av någon anledning, det är ju skönt. Men nu skippade jag att lufsa i djupsnö. Vi knallade på och jag lyckades hålla Zita i någorlunda tempo. Men hon ska ju lukta på precis allt. Hon är en mycket engagerad dam. Varenda gul snöfläck ska läsas av, varenda hundmedborgares åsikt ska hon kolla upp. Om hon var människa hade hon säkert blivit USAs första kvinnliga persident. Fast jag vet ju inte riktigt med hennes åsikter. Fast i det landet vet man ju aldrig... Och Winston hade kunnat bli hennes kompanjon för han är minst lika engagerad i omvärlden som Zita.

Zita, vi ses redan imorgon vi!