Doglogg

Med ridhjälmen i näven går jag in genom grinden till det vita huset. Jag har precis varit och ridit med min kära vän Katarina så hon släppte av mig här på tillbakavägen. Jag låser upp och går in, har fått besked om att mattes far ska vara hemma och mycket riktigt dyker han upp i nästa dörröpning. Framför honom står lilla Winston och säger hallå. Jag sätter mig ner och klappar på Winston, men i efterhand kommer jag på att jag kanske borde hälsa på Winstons morfar ordentligt. Folk får ursäkta mig, jag tror inte jag har så mycket till social kompetens när det gäller mänsliga varelser. Antingen hälsar jag för mycket eller så hälsar jag för lite. Eller så tror jag bara att jag hälsar för mycket, eller för lite. Fast om jafg inte vet vad som är en lämplig hälsning så kanske jag inte har någon social kompetens i alla fall? Eller så har det med min sociala fobi att göra - jag vågar inte hälsa. Jaja...

Winston och jag knalla i alla fall ut. Strax efter 12 är klockan. Vi går ner längs vägen vi gick förra gången. Winston luktar och undersöker alla möjliga doftparfiklar han hittar. Vi går längs kyrkogården men istället för att svänga in på när gatan tar slut så fotsätter vi rakt fram. In i ett märkligt, vad ska man kalla det, trädområde. Det är alla fall en massa träd. På vägen ut från "trädområdet" ligger några stora stenar och spärrar av vägen. De blir perfekta hinder för Winston som lätt hoppar upp på komando.

Det luktar gott i huset då vi kommer tillbaka, vid spisen står "morfar" och lagar mat. Det första jag gör när jag kommer in är att tappa in nycklen under en annan liten dörr innanför ytterdörren. Jag hör hur nycklen faller, och faller. Den slår emot vad som låter som sten flera gånger under färden ner och jag ser framför mig hur nycklen faller ner i en bottenlös avgrund. Ett brunnliknande hål med stenmurad insida. Så klart ska jag lyckas tappa ner nycklen i ett bottenlöst hål! Men till min stora lättnad så var det bara en källartrappa.

Jag torkar av tassarna och Winston får ett par gottisar efter att ha satt sig fint. I brist på annat så lägger jag formuläret som idag ligger framme, i min ridhjälm. Den har brukat tjänstgöra som handväska under åren. Sen lämnar jag huset och beger mig till fots mot mina egna hemtrakter, möllevången, där två galna hundar väntar på mig.