Doglogg

Första promenaden med Siv och Scoody. Jag var där strax innan 11. De tyckte att det var konstigt att jag kom där och kom. De skällde en del, eller om det bara var scoody jag minns inte. Men vi satt tillsammans på hallgolvet en liten stund och hälsade innan vi gick ut. Siv skulle pussas och hoppa upp i ansiktet, valp som man är, men jag försökte visa att det var mycket bättre att hälsa med alla fötter på golvet.

Vi gick ut en runda som blev längre än tänkt eftersom jag varken är bekant med området eller hundarna. Men det är nästan självklart att den första promenader blir lite längre. Man vill lära känna varandra så fort som möjligt. På vägen träffade vi en liten, vad som såg ut att vara Pomeranian. Den skällde när den fick syn på Scoody och Siv. Men de skällde inte tillbaka. Då kände plötsigt den skällande lilla hundens matte igen Scoody och Siv och hundarna fick hälsa. Siv blev jätte glad! Scoody hälsade på mattens kompis som var med och bara ville hälsa på Scoody.

Jag tänkte ett ögonblick "ska jag hitta tillbaka?", men så plötsligt var vi tillbaka. Vi satt sedan och kelade en stund i hallen. Och jag läste igenom formuläret med lite info som matte lämnat, stoppade det sedan i väskan. Det var svårt att slita sig. Hundarna är så otroligt gosiga. Och Siv ett riktigt busfrö. Hon provade på lyckan med att försöka uppmuntra mig till dragkamp med kopplena när vi var ute. Men inget att hämta. Det blev istället ett nej, och så ett till och ett till. Men sen lät hon bli och gick vidare. Hon respekterade mitt nej men testar mig igen om jag verkligen menade allvar. Jag vill inte vara för bestämd från alla första början för vissa hundar tar ett nej jätte hårt. Bättre att prova hur hunden reagerar och fungerar och anpassa sig efter det än att ryta till innan man känner hunden, tycker jag. Nu vet jag lite bättre hur Siv är, hon kräver ett aningen tuffare nej för att ge upp hoppen om koppellek. Hon är smart som testar varje nytt tillfälle, jag hade kunnat vara en koppellekare jag med ju. Ibörjan drog hon lite också men det gick över ganska snabbt.

Där i hallen var jag tvungen att skratta. Det var precis som att se mina egna två hundar. Den yngsta Abbey som hela tiden naffsar och klänger på den äldre Angus och försöker reta upp lite energi som kanske kan leda till lek. Eller åtminstone någon som hälst reaktion. Scoody ignorerade tålmodigt den lilla där den drog i hennes tassar och päls och stoppade hella Scoodys ansikte i munnen.

Sen blev det dags att gå. Cykla ut till Håkanstorp där nästa kissinödiga hund väntar. Redan imorgon träffar jag dessa små gullegrisar igen. (Jo förresten - båda hundarna bajsade. Men de bajsade samtidigt så jag tog det i samma påse så en blev över). När jag gått ner för trapporna pep de men jag tror de slutade nästan direkt.