Doglogg

Promenaden igår var jätte härlig. Nu börjar snön försvinna allt mer och gräset tittar fram. Marken är mjuk och sviktande. Vi gick en runda på kyrkogården som vi brukar för det mesta, uppe på vallarna, eller vad man nu kallar dem. Här och där låg ju snön svar och vi hittade någon större snöplätt där vi kunde göra lite sök med levergodisarna. Sen bestämde sig Winston för att jag minsann också skulle få söka lite. Han hade dock inget annant att gömma än det jag fick gå och leta upp med bajspåsen. Han gick omkring en bra stund innan han var färdig. Och han bajsade två gånger igår, men den andra gången höll han sig på ett och samma ställe (nästan).

Promenaden blev lite längre än planerat, men det var så skönt att gå. Vårkänslorna börjar sätta fart på riktigt. Även om det faller lite snö. Det hör ju till våren det med. På vägen till kyrkogården träffade vi förrensten en liten vovve som visst var kompis med Winston. Jag minns inte om hon sa vad hon hette. Hon frågade bara "Är det inte Winston?" Och så sa hon att de brukade leka men nu hade hon precis löpt vilket Winston snart märkte. Det var en ljus liten hund, la inte märke till rasen.

Men nu är det tisdag så imorgon ska jag och Winston ut och gå igen.

Ca kl 12.15 var jag framme vid huset och möttes innanför dörren av en mycket otålig herre som pep och viftade glatt med rumpan. Tog på koppel, la påsarna och godiset i fickan och knallade ut. Vi gick rakt igenom kyrkogården och gick ut på "ängarna/gräsmattorna" som liggar på andra sidan. På vägen stötte vi på en kvinna med en labrador som stanndade och tittade på oss. Wisnton stannade också och granskade hunden. Sen började damen ropa något namn till Winston. Hon trodde att han var någon annan. Jag lossades att jag inte hörde. Sen ropade hon "Är det inte *****?" "Nej han heter Wisnton" log jag tillbaka. "Jasså ja, min vännina har en likadan, jag trodde att det var han" förklarade hon. Varför blir jag alltid generad av sådana situationer?

Vi gick över en äng/gräsmatta där det översta snölagret blivit till en kraftig skorpa som nästan höll min vikt. Men bara nästan. Precis innan jag skulle ta nästa steg sjönk jag ner i snön. Men Winston sprang lätt som en plätt över och undrade kanske varför jag skulle ta en sån tid på mig...

Det blev en rätt lång promenad idag. Vi var ute i ca 40 minuter. Sen kom vi hem, torkade tassarna, gosade lite och så begav jag mig åter.

Det blev ingen ingående åtegivning av denna dagens promenad inte. Men i och för sig är det inte de mest fascinerande berättelser jag har att återge här heller. Hur mycket kan man få ut av en lunchpromenad egentligen? Troligt vis mer om man inte vore så fruktansvärt trött. Ska upp tidigt och åka iväg till veterinären med hundarna imorgon för deras andra rabiesspruta. Godnatt!

Blev lite sen med skrivandet idag. Har suttit och kollat på hästannonser och läst rasbeskrivningar på de hästraser som jag tror lämpar sig mest i mitt framtida liv. Men än ska jag inte köpa häst, inte på länge. Nu är jag hur som hälst redo att ta mig ann dogloggen och skriva ner några rader om dagens promenix.

Jag kom rätt sent till Winston idag. Efter att ha varit och letat fram nycklen gick jag in i huset. Jag blev förvånad av att se en kvinna där innanför dörren. Kvinnan visade sig vara matte som jag hittils inte träffat, och jag blev glad av att äntligen få ett ansikte. Jag blev också väldigt glad över att få tillåtelsen att trimma lite på Winston. Det kliar verkligen i fingrarna när jag ser päls som är mogen att trilla av. Särskilt tassarna, där tårna är lite spretiga får mina ögon att skava lite. När jag kom in genom dörren drunknade Winston direkt i dofterna på mina byxor. Abbey har börjat löpa för första gången och jag antar en del mycket goda lukter sitter i mina kläder nu.

Vi gick en sväng på kyrkogården. Det är skönt att gå där. Det är så lungt och stilla. Kanske inte så jätte roligt att se dessa sorgsna folksamlingar som är där på begravning var och varannan dag. Men sånt är livet. Och det är skönt att det finns en plats dit folk kan gå och minnas sina kära lite extra. Även om jag aldrig skulle vilja ligga begravd på en sådan plats. Undrar om Wisnton är medveten om alla begravda människor omkring honom... Han fokuserar förmodligen mest på de mer ytliga dofterna, av trevliga hundflickor samt de senaste nyheterna från eventuella rivaler. Men kanske han känner att det är en bagravningsplats han befinner sig på?

Vi ses igen på onsdag Winston. Nu över till nästa jycke...

 

Winston och jag gick en runda på kyrkogården idag. Jag låste hans koppel så att vi kunde gå på i rask takt vilket var skönt. Han gick så fint så, och av och till skuttade han mot mig för att få en godis. Vi gjorde också lite sök på vägen till kyrkogården. Det tog ett tag för honom att hitta levergodisen den här gången, den hade sjunkt djupt ner i snön. Vi stod där i ett par minuter tror jag. Men till slut grävde han fram den minsann.

Det var en njutbar promenad idag, lugn och fin. När Winston stod och luktade på någon gul fläck så stod jag bara och studerade träden. Jag älskar att göra det. Det är så fascinerande att tänka på vad det faktiskt är, att det bara växer där. Och ju mer jag tittar desto häftigare blir dem. Antingen kan man titta på dem detaljerat och titta på deras nyans eller nyanser tillsammans, deras struktur och former på grenar och kvistar eller barr, deras kontur. Ibland tycker jag träd kan liknas vid fyrverkeri. Alla träd har sina egna unika formationer.  Eller så kan man titta på dem tillsammans med hela omgivningen, med ljuset som ligger på dem, himmlen och molnen bakom och träden runt om kring, och allt tillsammans skapar det en unik vy som kan vara så vacker att man bara vill fånga det i en tavla.  Tänk att vi omges av sådana tavlor hela tiden då vi är ute och går, vi lever i en tavla.

35 minuter efter att vi lämnat huset såg jag åter på klockan. Jag låste kopplet så att vi kunde gå raka vägen hem. Winston bajsade en stor hög idag förresten, mer än vanligt. Ja, det var i stort sett dagens promenad...

Jag hann inte skriva igårkväll men här kommer en liten snutt om gårdagens Winston besök.

När jag kom in i huset hörde jag att Winston ivrigt stod och gnydde på andra sidan om den lilla vita dörren. När jag öppnade den kom han viftandes fram och hälsade. Han verkade vara på ypperligt bra humör idag. Svansen viftade under största delen av promenaden och tempot han hade fick mig att verkligen behöva raska på. Han galopperade mest med sina små gummisprång, luktade lite, sprang vidare för att emellanåt skutta på två ben framför mig och fråga om han inte kunde få en till godis. Han är bannemig en skiklig tvåbensgångare! Vi gjorde lite sök i snön och det är han så duktig på med.

Vi gick en liten sväng inne på kyrkogården. Han bajsade två gånger, fast bara några pluttar den sista. Det dalade snö ner från de vita molnen som täckte himmlen. Det hade snöat typ hela dagen, men det var inte så kallt. När Winston och jag kom innanför dörren igen så torkade vi av tassarna. Sen gosade vi lite medan jag beundrade hans fantastiska päls. Den är så läcker med det ljusbruna längst in och svarta spetsar på alla hårstrån. Jag vet inte om jag inbillar mig men det ser ut som om han blivit trimmad på bakdelen av kroppen. Jag minns alla fall inte att han var så korthårig där innan. I varje fall kliar det i fingrarna när jag klappar strävhåriga hundar och ser något hår som sticker ut ur mängden. Hoppas att jag får en Borderterrier som kund på mitt lilla hemmatrim i framtiden, för deras päls är så tuff. Winston hade satt sig i mitt knä medan jag masserade honom över rggen. Han verkade tycka det var mysigt. Men nu var jag tvungen att bryta upp och trampa iväg till Zita.

Ses på Onsdag igen, Winston!

Idag kom jag till Winston tio i tolv. Vi gick en sväng på kyrkogården och vi hade ett friskt tempo nästan hela tiden. Med andra ord, han var inte så luktig av sig idag. Det finns inte särskilt mycket mer att säga. Det var en lugn och skön, rask promenad på ca 35 minuter. Men han bajsade aldrig. Glömde dock lämna kvar bajspåsarna så de får ligga kvar i fickan tills på måndag. Gjorde lite sitt och ligg med innan jag gick.

Blir lite kort idag. Imorgon ska jag ha prov på hundens samtliga kroppsdelar inklusie skelettet och bettet. På fredag väntas prov i djursjukvården om hundens trevliga parasiter.

Det blev en rätt lång runda idag med Winston. Vi promenerade på kyrkogården, uppe på de vallarna som finns här och där. Jag hade bestämt mig för att inte gå i djup snö med mina låga gympaskor men det löftet lyckades jag givetvis inte hålla. Mina strumpor var ganska snabbt blöta. Men det gjorde inget. Man får väl passa på att bli blöt om struporna medan det finns snö.

Vi gorde lite sök med levergodisarna vi fått med. Winston var jätte duktig. Hittade dem rätt snabbt i den djupa snön. Vi hälsade lite snabbt på en annan vovve men den andra matten ville inte låta dem hälsa för mycket för att man vet aldrig om två hanar gillar varandra eller inte sa hon. Men Winston var jätte glad och ville inte lämna situationen "olekt".

Då märkte jag att det gått 35 minuter och vi satte av i trav en bit. Ända tills min kondis protesterade och så gick vi sista biten. Husse var inte hemme längre när vi kom 12.40. Han hade varit hemma på lunch och jag hann precis se honom gå innanför dörren då jag kom cyklandes. Han berättade då att det varit inbrott i huset. De hemska människorna hade tagit en del dyrbara ägodelar med det som jag nog tyckte var allra mest hemskt var att de hade tagit lillhussarnas sparbössor! Hur kan någon göra något sådant!? Jag får ont i hjärtat när jag tänker på det. Gå in i ett rum, se att det tillhör ett litet barn och så ta bössan med sparpengar... det är långt ifrån vad en annan kan förstå.  

På onsdag blir nästa sväng med Winstongubben!

Det snöar fortfarande när jag kliver in på tomten. Jag hade bortvind (varför skriver jag bortvind? Motvind menar jag ju.) hela vägen genom snön. Hur man än vänder och vrider på sig själv så lyckas alltid blåsten träffa en rakt i huvudet. Jag blir lite fundersam när jag ser att bilen står på uppfarten. Har jag missat något? Ett mail där det står att jag inte behövde komma idag? Inga fotspår i snön, och nycklen ligger inte på gömstället. Hmm... Jag ringer på, efter att ha samlat lite mod (för den som inte vet kämpar jag med socialfobi). Nej jag hade inte missat något. Men husse var hemma med lillhusse idag som inte var riktigt i form.

Winston var nybadad och fin idag och den sträva pälsen var så där nybadat len och skön och ta i. Jag och Winston traskade iväg efter en liten stund. Jag kom dock på att jag glömt min mobil hemma och alltså inte hade någon klocka på mig. Jag tänkte att jag går samma runda som jag gick första dagen, som jag vet tog typ en halvtimme. Men när jag väl är på kyrkogården kan jag inte låta bli att gå lite till, och så hockus pockus så blev rundan tio minuter längre. Men det gör inte mig något. Jag kom på att jag hade kameran i fickan och knäppte några bilder på killen. Med lite godis fick jag till och med med ett par ögon på bilden. Tänka sig!

Vi sprang lite också (med betoning på lite) och jag gillade Winstons tempo, det var härligt att springa brevid honom. Angus slänger sig iväg så fort jag tar ett enda steg i trav. Sen drar han som en ko tills: 1. jag saktar av, eller: 2. vi sprungit ca 7 km (vilket aldrig händer med min kondis) då han börjar springa lite mer lagom snabbt. Men tack vare cykelrundor med Angus vet jag att han kan springa i lugn trav också vilket han gör för att spara enegri då han vet att det kan komma att bli långt att springa.

Ja... det var det. Efter en liten pratstund med husse beger jag mig hemmåt igen.

Min cykel, som stått still i något år, är äntligen i bruk igen! Härmed börjar den sitt nya liv som aktiv cykel, ägd och cyklad av en dogwalker som endast tar sig fram på två hjul. Jag ställde den utanför Winstons hus då jag var framme tio över tolv. Winston verkade glad idag. (Efter att ha vaknat till från tuppluren han fick avbryta när jag kom. Han verkade alldeles nyvaken när han hjäspandes kom ut i hallen). Han knallade glatt på med svansen svängandes från sida till sida och med högt buret huvet. Det var nog snöns förtjänst antar jag, alla hundar verkar bli upprymda av ankomsten av varje ny snökur. 

Jag tänkte promenera ner en bit i riktning mot Kirseberg och spana ut en lämplig väg till nästa hund. Jag har egentligen ingen aning om vilken riktning som pekar mot Kirseberg härifrån så det var spännande att se vart vi skulle hamna. Jag knallade ner mot vad som kallades Johanneslustsvägen om jag minns rätt, sedan ner längs en mindre gata kallad någonting annat. Så småning om kom vi fram till några kolonilotter. "Ja, det bli jätte bra" tänkte jag "dit ner ska jag säkert, så får det bli...".  Vi svängde upp på "Lustiga vägen" igen och spatserade tillbaka. En bit ner på "Lustiga vägen" stötte vi på ett par med en liten Yorki eller Silki eller vad det var för något. De blev så glada av att se en liten Border terrier, en liten Eddie, för en sådan hade dem i släkten. "Det är tuffa hundar" så mannen. "Oh ja!" höll jag med.

Sen spatserade vi vidare. När vi spatserat hela vägen hem kollade jag på klockan. Vi hade varit ute i 40 minuter. men lite övertid hoppas jag inte skadar. Inne i hallen gjorde vi lite trix (har glömt att fråga vad det är för komandon de använder). Han förstod allafall sitt, ligg och tassen. Torkade tassar, ben och mage gjorde vi också, han var rätt skitig. Lite gos och klieri blev det också innan dörren stängdes. Jag älskar hans sträva "borst" och hans snygga skägg, nerluggen (stavning?) och tillplattad efter tuppluren.

"Ses på onsdag Winston!"

Med ridhjälmen i näven går jag in genom grinden till det vita huset. Jag har precis varit och ridit med min kära vän Katarina så hon släppte av mig här på tillbakavägen. Jag låser upp och går in, har fått besked om att mattes far ska vara hemma och mycket riktigt dyker han upp i nästa dörröpning. Framför honom står lilla Winston och säger hallå. Jag sätter mig ner och klappar på Winston, men i efterhand kommer jag på att jag kanske borde hälsa på Winstons morfar ordentligt. Folk får ursäkta mig, jag tror inte jag har så mycket till social kompetens när det gäller mänsliga varelser. Antingen hälsar jag för mycket eller så hälsar jag för lite. Eller så tror jag bara att jag hälsar för mycket, eller för lite. Fast om jafg inte vet vad som är en lämplig hälsning så kanske jag inte har någon social kompetens i alla fall? Eller så har det med min sociala fobi att göra - jag vågar inte hälsa. Jaja...

Winston och jag knalla i alla fall ut. Strax efter 12 är klockan. Vi går ner längs vägen vi gick förra gången. Winston luktar och undersöker alla möjliga doftparfiklar han hittar. Vi går längs kyrkogården men istället för att svänga in på när gatan tar slut så fotsätter vi rakt fram. In i ett märkligt, vad ska man kalla det, trädområde. Det är alla fall en massa träd. På vägen ut från "trädområdet" ligger några stora stenar och spärrar av vägen. De blir perfekta hinder för Winston som lätt hoppar upp på komando.

Det luktar gott i huset då vi kommer tillbaka, vid spisen står "morfar" och lagar mat. Det första jag gör när jag kommer in är att tappa in nycklen under en annan liten dörr innanför ytterdörren. Jag hör hur nycklen faller, och faller. Den slår emot vad som låter som sten flera gånger under färden ner och jag ser framför mig hur nycklen faller ner i en bottenlös avgrund. Ett brunnliknande hål med stenmurad insida. Så klart ska jag lyckas tappa ner nycklen i ett bottenlöst hål! Men till min stora lättnad så var det bara en källartrappa.

Jag torkar av tassarna och Winston får ett par gottisar efter att ha satt sig fint. I brist på annat så lägger jag formuläret som idag ligger framme, i min ridhjälm. Den har brukat tjänstgöra som handväska under åren. Sen lämnar jag huset och beger mig till fots mot mina egna hemtrakter, möllevången, där två galna hundar väntar på mig.

Första promenaden med Winston



Jag ställer cyklen utanför och går in sidodörren till Winstons hus. Det är vår första promenad idag. Innanför dörren ligger hans grejor, koppel och halsband, godis, tasstrasa, och bajspåsar. Jag öppnar nästa dörr, en liten vit, och där står han. Han blir glad, han är en trevlig liten hund. En border terrier. Verkligen fin, är han, stor och kraftig med vacker sträv pansar päls, nästan som ett vildsvin. Jag har alltid fascinerats av sådan päls. Efter en liten hälsning så går vi ut. Han sitter fint och väntar på att jag säger varsågod. Det verkar som att de flesta hundar kan det.

Jag har ingen vidare känsla för att hitta i områden med en massa hus så jag krånglar inte till det för mig. Vi går ner till höger i första sväng och sen går vi raka vägen ner till kyrkogården. På vägen dit ska Winston lukta på allt, precis som husse berättat. Men jag tycker endå vi lyckas gå på rätt bra. En bajspaus tar han på vägen dit också, fast paus kanske man inte kan kalla det, för han går samtidigt som han sitter och bajsar. Jag får leta mig fram med påsen. Krafs, krafs, sen går vi igen.

Jag tog med några godisar i fickan till Winstons stora förtjusning. Oj vad man får uppmärksamhet, en uppvisning med glada skutt fick jag skåda också när jag stoppade ner handen i fickan. Både sitt ligg och tass fick jag med. Vi springer lite på gräset, Winston är en glad hund. Kameran är med så jag tar lite bilder på vår första promenad. 

Efter en halvimmes promenad och lite till är vi hemma igen. Jag torkar av Winstons tassar och märker att handuken faktiskt blir helt svart. Har inte tänkt på hur smutsiga tassar faktiskt blir, och ändå är det snö. Kanske ska börja torka av de åtta tassarna här hemma med?  Inte konstigt att man blir svart under strumporna efter några vändor i vår lägenhet. Jag säger adjö till vovven och stänger dörren om mig. Jag kollade lite snabbt efter frågeformuläret också som skulle ligga någonstans men hittade det inte. Får ta det en annan dag om det dyker upp. Sitter upp på min mammas cykel och beger mig mot Möllan igen. På onsdag träffar jag Winston igen.