Doglogg

Som jag skrev för Winston så har jag lite brottom nu med två prov framför mig i veckan, så det blir lite korta inlägg. Nu har jag hittat det en väg som jag tror är kortast mäjliga från Winston till Zita. Den tog 12 min idag, ställde tidtagaren på mobilen för att veta exakt. Zita skällde inte när jag kom i trappan idag. Vi gick ut direkt ut. Det blev en kvarts promenad och en kvarts gos. Vi satt på golvet i vardagsrummet och jag kliade Zita. Hon tycker om när man tar i lite, det ska inte vara något meskli, rejält ska det vara. Så fort jag tog bort handen tittade hon på mig, och så kröp hon upp och la sig som en boll i mitt knä. Hon är smart, vovvan. Nu blev det ännu svårare att slita mig. Men jag gick efter 35 minuter, så blev det rättvist för Winston och Zita idag.

Igår kunde jag av någon anledning först inte komma in på bloggen. När jag väl kom in på bloggen kunde jag av någon anlednign inte skriva inlägg. Så det blev inget sådant igår. Men Jag var ute med Zita som även fick en helkroppsmassage på 20 minuter. Hon tyckte faktiskt att vet var skönt. Satt och blundade och hjäspade och höll nära på att somna. När jag först tog tassarna trodde hon att jag skulle klippa klorna och ville inte att jag höll i den. Men jag när långsamt visade vad jag skulle göra så tyckte hon även tassmassagen var härlig.

Efter massagen gick vi en kortare runda. De brukar alltid behöva tömma det ena och det andra efter en massage då det ju sätter igång all cirkulation i kroppen. Jag masserade även lymfkörtlarna vid benen och halsen vilket ökar utsöndringen av lymfa. Jag hinner inte skriva mer om gårdagen, hoppar över till dagens promenad.

Idag hörde jag Zita skälla då jag kom. Jag var helt i andra tankar då jag stegade upp för trappan och upptäckte att jag gått för långt då jag fick syn på vindsdörren. Ner igen... Och så in till den lilla vovven som redan stod innanför dörren med ett ben i munnen och viftade på hela kroppen som vanligt. Jag klappade om lillgumman och knäppte sedan på kopplet.

Vi gick en sväng i parken. Det var en lugn och skön promenad. Mina strumpor hade redan torkat sedan promenaden med Winston. Det blir som ett torkskåp i mina skor av någon anledning, det är ju skönt. Men nu skippade jag att lufsa i djupsnö. Vi knallade på och jag lyckades hålla Zita i någorlunda tempo. Men hon ska ju lukta på precis allt. Hon är en mycket engagerad dam. Varenda gul snöfläck ska läsas av, varenda hundmedborgares åsikt ska hon kolla upp. Om hon var människa hade hon säkert blivit USAs första kvinnliga persident. Fast jag vet ju inte riktigt med hennes åsikter. Fast i det landet vet man ju aldrig... Och Winston hade kunnat bli hennes kompanjon för han är minst lika engagerad i omvärlden som Zita.

Zita, vi ses redan imorgon vi!

Ja det finns inte så jätte mycket att berätta idag. Zita ilade omkring i snön som vanligt i Beijers park. Vi gick ett varv, sneddade över mitten en bit där snön var i stort sett orörd och lika djup som Zita själv. Hon fuskade dock och hoppade fram i ett människospår, men det måste ha varit en jätte bra träning för det. Hon verkade älska det i alla fall. Vi var ute i en halvtimme vilket innebar mindre med gos. Men vi fick sitta en stund i trappan då vi kom tillbaka och pilla väck stora snöbollar som bildats i pälsen. De fick krossas och sedan lirkas ut. De började ju smälta efter en liten stund men att släppa in Zita men stora snöbollan i lägenheten skulle nog kunna orsaka lite vattenpölar, så vi tog bort det så gått det gick. Men Zita var inte förtjust i att ligga på rygg i mitt knä. Men hon fann sig i det, det var ju bra ledarskaps träning alla fall. Kanske vi ska göra mer...

Nästa Zita-besök blir väl på måndag det...

Åh, är helt slut för tillfället. Ville skriva om min otroliga resa från möllan till kirseberg och tillbaka på cykel i snövädret men nu har jag bara ingen ork. Ska plugga en del till ikväll innan jag tar ut Abbey på en runda i snön, därefter Angus. Men Angus får nöja sig med en mindre runda idag, de blir ingen cykling för hans del för det har jag fått nog av för idag. Det var nästan för spännande! När jag kom hem ifrån Zita var mina svarta mjukisbyxor täckta av ett tunt lager snö, jätte tjusigt. I mitt hår hade flera snöbollar krypit in och satt sig. Min halsduk var djupfryst efter min andedräckt, trevligt. Ett lager med is hade satt sig på mina vantar. Och en av mina drömmar hade gått i uppfyllelse - jag hade fått iskulor i ögonfransarna. Efter att ha sett bilder av djupfrysta män i antarktis med iskulor i ögonfransarna så har jag drömt om att också en dag få det. Kanske det inte precis var efter en cykelresa genom malmö jag hade tänken på då, mer en slädtur efter ett hundspann i antaktis eller något åt det hållet.

Idag skulle man verkligen haft hundspann. Cykel är väl inte precis världens bästa snöfordon? Särskilt inte i sådan "glidsnö" som det var/är idag. Hjulen skär igenom den av bilar tillplattade snön och glider fram och tillbaka så att man håller på att stå på öronen. Men det gick! Hela vägen! Dock en aning sent varj ag framme, den (klockan alltså) var nästan tjugo över två. hade inte räknat med den övertid som snön skulle orsaka. Men Zita kom ut. Farandes ut i snövirvlet kom hon. Det är hennes favoritväder ju! Mitt med. Det är verkligen i detta vädret jag trivs bäst. Så länge jag är varm och torr. (Fast när man sitter i den värmande kvällssolen på sommaren, nybadad i ett ljummet hav och med en hund vid fötterna njuter man ju rätt bra också).

Vi gick til lstora parken idag. Jag ville att Zita skulle få vara ute och njuta av snöädret så mycket som möjligt så vi skippade gos och kel sen. Det blev en hel halvtimme ute i det vita istället. Vi vandrade över snömassorna och turades om att gå först respektive sist. När Zita gick bakom min fick hon skydd ifrån snö och blåst. När jag gick bakom Zita behövde jag inte vara orolig över att trilla ner i ett av de enorma kaninhålen jag sett när marken var bar. Jag ville så gärna fotografera allting för allting var så vackert. Och Zita var så underbart go där hon for omkring i den för henne djupa snön. Fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit. Jag hade bara min mobil med mig och fotona jag tog med den blev inte det minsta bra.

Ja.. Det var väl i stort sett dagens utflykt det. Jag ska lägga ut lite foton så fort jag hittar sladden till mobilen.

Idag när Abbey och jag var ute med Åsa, Villy och Maja på "gräsmattan" och lekte så fick jag en hund farande rakt på knäet. Jag tror det var klumpen Abbey (stod vänd åt andra hållet). Först hade jag ingen aning om att det tog skada, det märkte jag när jag tog ett steg fram och tårarna började svida i ögonen. Sen kunde jag inte stödja på benet på ett tag, men det blev bättre efter ett tag och jag kunde halta omkring. Men jag kunde fortfarande inte sträcka benet helt och absolut inte vinkla det minsta åt sidan.

Så idag blev det en lugn runda med lilla Zita. Vi lufsade omkring i "den lilla parken innan stora parken - parken". Zita fick nosa på allting i sin egen takt. Så det blev ingen rask promenad idag. Men så länge jag inte hade benet helt rakt så gick det bara bra att gå. Men idag lyckades jag hålla en halvtimme exakt på Zitabesöket. Det är nog första gången. När jag blir professionell så får jag lära mig att hålla tiderna varje gång, för då ska jag hinna med många hundar om dagarna.

Jag tyckte Zita var så fin i pälsen idag. Hon kändes till och med nybadad. Var det som jag inbillade mig? Hon kändes så extra, får jag väl säga len och mjuk, för len och mjuk är hon ju alltid. Jag stannade inte i lägenheten så länge. Ifall i att det skulle ligga någon influensabakterie kvar och lura. Får verkligen inte bli sjuk nu. Men kanske jag överdriver när jag tänker så.. Men för säkerhets skull alla fall.

Kan fortfarande i skrivande stund inte riktigt sträcka benet eller vinkla det så jag får se om det blir en rask runda imorgon eller inte. Men bättre lufs än inget, tänker jag, och där har jag nog rätt! =) Så för mitt knä passar det ju visst bra att Winston är på semester denna veckan.

Zita kom ut ifrån köket när jag kom innanför dörren idag. Och i munnen hade hon tigern som vi lekte lite med innan vi gick ut. Det är inget särskilt att berätta idag egentligen. Vi gick inte hela vägen till parken utan gick, eller ja åtminstone en av oss gick, runt i den lilla parken eller vad man ska kalla det på vägen till den stora parken. Där ringde jag Gunilla, min lärare i pälsvård, för att höra om Zita var välkommen på torsdag och det var hon. Så på torsdag ska Zita till frisören. Måste maila matte nu också innan jag går och sussar för att meddela detta. Har precis masserat Abbeys öron och limmat om dem, och så borstat hennes tänder vilket hon är helt tokig i. Nåja...

Jag hinner inte skriva så mycket idag. Ska lägga mig innan elva, vilket jag upptäckte att klockan precis slog om till, så jag kommer upp i tid för att plugga. Imorgon är det både Winston och Zita att gå ut och gå med. Får lägga upp de där bilderna imorgon istället.

Det var nog rätt riktning, åtminstone, som jag hade utsett på promenaden med Winston, men mycket mer än så var det inte. Jag kom i alla fall ut på rätt sida om järnvägen, precis vid järnvägen för att vara exakt. Men nästa gång kommer jag lite närmre och nästa igen lite till. Om några veckor kanske jag lyckats hitta den kortaste vägen. Om jag inte skulle få för mig att kolla på en karta och utse den vägen redan nu vill säga. Men nej, då blir det ingen spänning. Det får gå som det går.

"Hej Zita lilla!". Hon far iväg och hämtar tigern men jag föreslår att vi går ut först, så leker vi efter promenaden och det går hon med på. Hon far i all världens fart ut på gräsmattan, förlåt, snömattan, utanför. Och så beter hon sig under hela promenaden. Luktar, rusar, luktar, rusar ... I parken sneddar vi över mitten, där all härlig snö finns. Zita the racing car trycker gasen i botten, det är underbart att se hennes lycka. Hade varit roligt att släppa henne men det vågar jag definitivt inte göra. Det är flera andra hundar runt omkring. Och jag har fortfarande lite nåjja kvar. Den här olycksmagnet tanken har inte riktigt släppt. Det är helt enkelt ingen bra ide att släppa henne när vi inte har så starkt band till varandra än.

Vi går förbi ett par hundar på vägen hem. Båda skäller på Zita men hon går obekymrat vidare. Hemma igen leker vi lite med tigern. Sen plötsligt får Zita fnatt och springer fram och tillbaka som en galning i lägenheten för att sedan hopp upp i soffan och lägga sig till rätta. Jag rör på mig för att resa mig från min position på golvet i hallen. Då kommer hon farandes och tigger om lite kel. Självklart gosar vi en stund. Sen måste jag verkligen gå. Måste plugga på primaterna, ska ha prov på fredag. och så ska både Angus och Abbey ut och kissa också.

"Ses imorgon Zita lilla!" Föresten så märkte jag att jag hade kameran i jackfickan idag. Försökte ta en fin närbild men det var omöjligt, Zita ville inte bli fotograferad, hon ville bli kliad på magen. Men något foto fick jag allafall, emn jag lägger upp dem imorgon, tänkte lägga mig i tid idag.

Jag hinner inte vara hemma länge innan jag måste skynda iväg till Kirseberg där lilla Zita väntar. Jag släpper ut Abbey på gården, det får duga. Sen sätter jag ner fötterna i skorna och beger mig. Kroppen är trött av två dagars snabb promenad till och från Kirseberg + dagens promenad fårn Håkanstorp och en ridtur. Men jag njuter att att använda kroppen. Jag får verkligen energi av att gå, skulle aldrig orka köra bil. Min tanke är att all den tid sparar på att köra bil, den förlorar man i sträcka. För man inaktiverar sina ben i längden. Jaja...

Framme! Förlåt Zita jag blev tyvärr i senaste laget, 14.30 har klockan slagit då jag är framme. När jag kommer innanför dörren står Zita och viftar. Sedan kutar hon iväg för att en sekund senare dyka upp med ett hjärta i munnen- hon presenterar mig för en ny leksak. Nu är jag bekantad med både tigern och hjärtat. Zita är inte lika glad när det är slaskigt ute. Men vem klandrar henne? På tillbaka vägen var hon mycket lättare till sinnes. Hoppade och skuttade och jagade koltrastar som vanlgit. Hemma igen gider blicken snabbt över tigern och hjärtat, "vilken ska jag ta?". Det blir tigern. Vi leker en stund, gosar en stund, sen stålsätter jag mig för att lyckas slita mig från Zitaögonen, och så sliter jag mig.

"Ses på måndag Zita!". Och nästa vecka, på torsdagen ska Zita med mig till skolan och få frisyren klippt. "Det ska väl bli spännande Zita!?"

Jag var lika genomsvettig idag när jag kom innanför dörren som jag var igår. Jag tog benen som färdmedel idag med, och tro det eller ej men det kan gå undan med endast ett par ben med. Jag var tvngen att knyta mina skosnören innan jag tog på Zita kopplet. Skorna vi pratar om har nog inte varit uppknutna sen jag köpte dom för ett par år sedan. Med andra ord, det tog en liten stund att få upp knuten. Undertiden satt Zita brevid mig och pep "du går väl inte utan mig?". Hon satte sig på rumpan med tassarna samlade framför bröstet, precis som en liten ekorre, och så satt hon. Urgulligt! Sen ställde hon sig på bakbenen med tassarna mot mig och la sin kind mit min. Hon är en riktigt myshund. Varför är inte mina hundar några fan av närkontakt? Det är så mysigt med hundar som vill komma nära en.

När skorna var knytna var de som nya. Har alltid haft dem så löst knutna, på grund av lathet, antar jag, eller för att jag har tyckt de är finare löst knutna. Men nu tänker jag mer på komforten och den ergonomiska aspekten så nu fick de knytas. Nog talat om mina skor. Vid det här laget var jag och Zita redan i parken. Där gick vi ett varv i snön. Det var så vackert med all snö på grenarna, riktigt vintrigt. Zita var glad som vanligt och fick sina små fnatt.
När vi var hemma igen så kelade vi lite innan Zita gick och la sig i soffan. Men trots att hon låg i soffan slapp jag inte undan hennes "så-hemsk-du-är-som-lämnar-mig-ensam-blick". Hennes huvud dök upp där bakom ändå. "Hejdå Zita vi ses imorgon sötnos!".

Jag är alldeles blöt av svett när jag kommer in till Zita idag. Jag har gått så fort att klimatet innanför jackan var lika med regnskog. Mamma jobbar och måste ha sin cykel, och min ska på lagning, så jag fick gå. Hade kanske kunnat ta bussen, men jag går hellre. Sätter på Zita, som trampar omkring på golvet, sitt koppel och så går vi ner för trapporna.

Zita väntar fint i ytterdörren på att jag ska gå ut först, hon är noga med sådant. Vi knallar ner längs den vanliga vägen mot parken. Zita luktar och luktar. Det är mycket spännande idag. Det ligger fortfarande kvar lite snö, till Zitas stora förtjusning. Idag har jag med kameran och jag fotograferar Zita i snön. Efter några vändor fram och tillbaka i parken så knallar vi hemmåt. 

Innanför dörren igen spinger Zita och hämtar sin tiger. Vi leker en stund, men Zita vill hellre kela, så då gör vi det. Jag tar några foton här inne med på Zitas "goseminer" men dem laddar jag upp imorgon. Sen är det åter dags att stänga dörren framför Zitas missnöjda blick. Men vi ses redan imorgon.

Idag var Zita eld och lågor. Hon for som en pil ut på gräsmattan och jag hörde henne nästan skrika av förtjusning "TITTA SNÖÖÖÖ!". På vägen till parken träffade vi papillonkillen Viggo. Zita verkade gilla honom, förutom då han var lite för påstridig, då sa hon ifrån. En liten spanielkille kom också förbi när vi stod där men honom tyckte Zita var lite läskig, bäst att gömma sig bakom mina ben, bara för säkerhets skull.

Vi sträckte ut över de snötäckta vidderna i Beijers park. Zita sprang och sprang, för att sedan tvärstanna vid en intressant lukt. Sen knallade vi hem igen. När jag kom innanför dörren så såg jag att dett låg ett par små bajsar vid dörrmattan. Det såg jag inte innan. Jag spolade ner dem i toan. Sedan såg jag att påsen som låg på golvet såg väldigt massackerad ut, som om en hund skulle ha varit på den. Jag kollade närmre och började undra om det kanske var soppåsen som Zita hittat något att äta i och kanske det var på grund av detta som det klämt på...? Men är Zita verkligen ett sådant busfrö?

Jag satte mig på golvet och Zita kom farande med sin lilla tiger. Det är roligt att se hur olika hundar leker. Vi lekte ett tag med tigern och så kelade vi lite. Klia magen är skönt! Tio i tre lämnade jag lägenheten. Idag var jag med sita i typ 50 minuter. Men så hemskt det käns att stänga dörren om en ensam hund. Jag avskyr Angus (min hunds) min när jag lämnar honom ensam. Den sitter i hela dagen. I skolan är det bara Angus sorgliga uttryck jag ser framför mig (nåja, lite överdrivet. Men hemskt är det!)

Imorgon behövdes ingen rastning så Jag ser Zita igen på Måndag!

Idag var Zita jätte glad. Det var nämligen lite snö ute! Först tänkte jag inte ens på det. Jag var bara förvånad av hur oerhört pigg och nyfiken hon var. Men sen kom jag på att det måste vara snöns förtjänst då den ju förstärker alla lukter. Det tog en halvtimme att gå till parken och tillbaka för jag lät henne gå och lukta precis som hon ville. Och det skulle luktas, och luktas och luktas. Flera kaniner och fåglar skulle man skrämma slag på också. Vi han inte gosa särskilt länge idag. Var tvungen att vara hemma klockan tre för att överlämna cyklen till mamma. Men det tar vi igen imorgon.

Jag sitter på golvet i hallen med Zita lutandes mot mitt ben. Hon sitter aldeles avslappnad, och likså gör jag. Det finns nog ingenting som är mer avslappnande än att sitta att kela med en hund, det skulle möjligen vara att massera en hund, men då måste jag vara väldigt avslappnad för jag gör båda. Zitas päls är len som siden. Lägenheten är totalt lugn. Helt tyst och tom. Tänk vad fantastiskt härlig en tyst och tom lägenhet kan vara, om man sitter där med en liten hund. Det har jag aldrig tänkt på. Det är ju omöjligt att gå härifrån. Bara en liten stund till, och en liten stund till igen, och igen och igen.

Vi har redan gått en runda runt parken. Idag var Zita mycket gladare. Nu vet hon vad det rör sig om. Hon gick närmre mig och hade mer kontakt än igår. Jag beordrade "stanna" vid varje gata och "sitt" ibland. Och hon lydde på modemangen. Efter ett "varsågod" trippade hon vidare med sina lätta steg. Det var lika fint väder idag som det var igår och Zita lyste upp av solen. Det var dock någon grad kallare och fosten låg över marken på sina ställen. Plötsligt började någon smälla smällare längre bort, och stora raketer som ekade mellan husen. Det tyckte Zita var läskigt, trippen blev raskare och svansen åkte ner ett par nivåer. Nu var hon mer intresserad av att komma hem till säkerheten. Förmodar jag.

Väl hemma satte vi oss direkt och gosade. I en halvtimme satt vi där i lugnet. Sedan kände jag mig tvungen att gå, jag har ju två egna hundar också som behöver promenad och kel. Jag är inte så speciellt lönsam av mig heller. Jag får betalt för en halvtimme och nu har jag varit med Zita en timme, precis som igår. Men vadå!? Det här är ju mer än ett jobb. Och det finns inget bättre sätt att komma närmare Zita än att umgås med henne på det här viset. Så tiden tänker jag inte ta hänsyn till så länge jag inte behöver det. Jag ska också se om jag kan ta med ett av mina aktiveringsspel nästa vecka och se om Zita kan klura ut hur man får tag på de gömda godisarna.

Vi ses på Måndag Zita!

Första promenaden med Zita!

Jag går med så raska steg jag kan. Har precis vinkat hejdå till Maja efter en liten shoppingrunda på Entré. Klockan är tjugo i två så det är lungt, egentligen, men jag kan ändå inte lugna mina nerver som alltid är spända när jag står inför något nytt. Men jag känner mig ändå lugn i övrigt, jag har varit där en gång innan och hälsat på och Lottas vänliga sätt och Zitas goda lynne är en lugnande vetskap. Solen står lågt och är näst intill gyllene där den lyser upp Malmö stads gator och hus. Ett underbart väder för vår första promenad, tänker jag.

Jag knallar upp för trapporna och innanför dörren möts jag av ett varmt välkomnande på fyra ben. Efter tre sekunder har hon hämtat sitt fina "muskelben". Ett nytt sedan förra gången då det bara var en liten stump. Jag sätter mig ner för att klappa lite med då blir Zita plötsligt jätte ynklig. Sitter på rumpan och drar sig fram på marken. Sedan springer hon in under sängen. Märkligt. Det såg precis ut som om en hund som har problem med analsäckarna. Men nej, det var nog bara ett sätt att protestera. Mot någonting? Jag prasslar lite med påsen i hopp om att hon ska bli intresserad och komma fram. Men icke. Jag flyttar på sängen en smula och då kravlar hon sig fram. Jag sätter mig brevid henne och klappar henne en stund. Snart är hon glad igen och blundar av beröringen. När jag sätter på henne kopplet blir hon glad och så går vi ut. Undrar var det var?

Det är lite läskigt att gå ut med någon annans hund, tänk om någonitng händer. Jag sopar undan alla sådana tankar. Nu lyser solen, vädret är underbart och det är ingen olycksmagnet jag har i kopplet, det är lilla Zita. Vi går ett varv runt parken som ligger bara en liten bit bort. Det är en perfekt promenad. Jag har med mig kameran och tar några foto. Upptäckte att Zita är en supermodell och blir urvacker på foton. Och så i den fantastiska solen dessutom.

När vi var hemma igen så sätter jag mig på golvet med Zita för en gosstund. Det var poppis. Men oj vad smutsig den vita pälsen var. Fick lust att torka av henne lite men visste inte vad jag skulle använda till det endamålet, så det fick vara. Klockan var nu tio i tre och jag tog mina grejor, hälsade hejdå till Zita och lämnade lägenheten.

Imorgon ses vi igen!